Det gör ont i mig, i varenda nerv i varenda cell, så gör det ont. Längst in i hjärtat, där ingen ser det, så gör det ont.
Jag tänker hela tiden oavbrutet, samma tanke om och om igen, men kommer inte fram till något den här gången heller. Inte mer än vad jag redan har konstaterat. Samma fundering kommer upp till ytan igen, hur hade det varit om det vore annorlunda? Hur hade mitt liv sett ut om det inte var för henne? Jag har djupt i sår i mig, där det varje gång detta händer, strös salt. Salt i ett öppet sår.

Jag känner mig åsidosatt, jag är inte prioriterad, för mig finns det tid lite då och då. När du inte har något annat för dig. Allt är på dina villkor, och om jag någon gång bryter mig loss, så får jag veta hur dålig jag är. Jag saknar dig för i helvete! Fattar du inte det?

Jag undrar vad som pågår inne i ditt huvud, vad tänker du? Det fanns så mycket tid som gick förlorad, ångrar du det? Har du tänkt på vad som faktiskt försiggick? Har du tänkt på hur det kändes för mig? Jag var ett litet barn, ett barn som fick ont i hjärtat. Ett barn vars innersta bildade ett sår, ett sår som växer än idag.
Igår strödde du salt i det, kändes det bra för dig?