Jag har länge tänkt på hur ytlig bloggvärlden är, bloggare och bloggerskor som säger att allt är underbart, att de aldrig har några problem och att livet med sambon inte kunde varit bättre. När jag som läsare sitter och läser dessa bloggar, och i vissa fall faktiskt vet sanningen om hur det verkligen står till, så tycker jag att det är så himla synd. Jag förstår absolut att man inte vill blottlägga alla privata detaljer om sitt liv och att man inte vill offentliggöra information om hur jobbigt man faktiskt kan ha det i sitt förhållande eller med familj och vänner. Även jag censuerar vissa delar av mitt liv, helt enkelt för att jag inte vill skriva om det, jag pratar med mina vänner om det, inte hela Sverige. Jag skulle inte ta med mig 1000 personer in på toaletten, så varför klottra ner mina mest privata tankar och funderingar på internet, där alla kan komma åt det?

När jag mådde som sämst så läste jag otroligt många bloggar för att gå tiden att flyta iväg, och kanske även fly lite från mitt egna liv. Vad som slog med då var hur alla andra var så lyckliga och aldrig hade några problem. Hur kunde det komma sig att jag fick dra världens största lass med skit bakom mig, medans andra mådde så himla bra? Nu vet jag bättre än så. Jag har lärt mig att vad som skrivs på bloggen är bara en liten, liten del av hur livet faktiskt är och vad som pågår i blogginnehavarens inre.

Vad du skriver på bloggen kan alla få reda på, men vad som pågår bakom dina stängda dörrar vet bara du.