Jag och min sambo har nyligen köpt ett radhus som ingår i en bostadsrättsförening. Vi är förlovade, vi har ICA-kort, vi storhandlar, dammsuger, tvättar och betalar tv-licensen. Vi har även hemförsäkring, hemtelefon och en brandsläckare. Vi använder rabattkuponger och jag längtar efter att få köpa en ny mopp. Vi har letat efter det billigaste el-priset och vi betalar sophämtning. Allt ovan, och mycket mer därtill, är saker som behöver tas hand om när man har ett eget hem. Man har liksom inget val. Men eftersom att jag är 21, så verkar det nästan som att jag "borde slarva" med allt detta. Betala in räkningarna för sent, strunta i att dammsuga och skita fullständigt i allt vad hemförsäkring heter. Hade jag varit 30 hade detta varit helt normalt, ingen hade höjt på ögonbrynen då jag säger att jag letar efter nya gardiner eller när jag behöver städa här hemma. Men folk blir riktigt förvånade när de inser att jag lever detta livet redan nu, när jag är 21 år. Jag kan bli hånad för det, hånad för att jag har skaffat mig ett ordnat liv tillsammans med en kille som jag älskar och som jag vill dela mitt liv med.

När vi sa till folk runt omkring att vi skulle köpa en lägenhet/ett radhus så var de allra flesta väldigt noga med att påminna mig om att det faktiskt kunde ta slut mellan mig och Pierre, och att det är för tidigt att binda sig. Jag är mycket väl medveten om att livet kan ta oanade vändningar, men det är något jag försöker att tänka på. Man kan aldrig, och då menar jag aldrig, vara helt säker på att ett förhållande ska hålla för evigt. Det viktiga är att man tror på förhållandet, att man vill leva livet tillsammans. Och det gör vi. Ett par i 30-årsåldern som skulle köpa ett radhus hade aldrig behövt möta kommentarer om att förhållandet kanske skulle ta slut osv, varför ska då jag behöva stå ut med det?

Jag förstår inte hur folk kan kalla mig pensionär för att jag dammsuger eller för att jag bor i ett radhus. Det spelar ingen roll hur gammal man är, dammsugas behövs det göras ändå.

Det finns kvinnor på 27 år som är mer omogna än vad jag är, men då är de tydligen ändå mer lämpade än mig att skaffa barn. Sedan att jag är en ansvarsfull, omhändertagande och mogen tjej med mycket erfarenheter och faktiskt en del kunskap om livet, det spelar inte så stor roll. Inte så länge jag bara är 21. Då spelar det ingen roll om jag har skapat fred i världen eller botat aids, för faktum kvarstår; jag är ung. Och därför borde jag bo hemma, äta dålig mat, supa bort alla mina pengar, inte vilja binda mig och leva rövare ett par år till. Men om jag inte vill leva det livet då? Är det inte självklart att folk borde acceptera mig och mina livsval, på samma sätt som jag accepterar andra och deras livsval? Allt annat är ju absurt.

Ibland önskar jag att folk inte visste att jag var 21, då hade jag inte behövt mötas av allt detta.

Jag önskar att folk kunde se mig som en person, och inte som en ålder.