När jag var liten ville jag så gärna ha en storasyster att jag gick runt och ljög om att jag hade en som inte fick komma hem så ofta. När jag blev lite äldre så ville jag så gärna ha ett yngre syskon att ta hand om att jag låstades att min docka var min lillasyster. Nu på senare dagar så vill jag så gärna ha ett syskon - yngre eller äldre, bror eller syster - för jag vill så gärna kunna känna den där syskonkärleken till någon. Jag är ensambarn och har alltså inga biologiska syskon, men när mamma träffade sin nuvarande sambo och de flyttade ihop så hade jag fått två stycken "bonussystrar". De betyder mycket för mig, och jag har haft många härliga och roliga stunder med dem båda, och det är inte blod som räknas - utan kärlek.

Men trots det så skulle jag så hemskt gärna vilja ha ett biologiskt syskon. Jag vet att jag aldrig kommer få det och ibland gör det ont. Ont i hjärtat att veta att jag alltid kommer vara ensambarn, att jag aldrig kommer ha någon att kalla för bror eller syster. Ont i hjärtat att det bara är jag, och ingen mer.



Bild från Google.