Tankarna väller över mig och jag får svårt att andas. Muren som jag har byggt upp sviker och tårarna rinner. Det är svårt att försöka vara någon som inte alltid kan vara. Det är svårt att vara någon som man inte alltid orkar vara. Jag tror hela tiden att det är över, men jag slås av tanken att det aldrig kommer att vara över. Jag kommer alltid att jagas av tankarna om hur det hade varit och varför det är som det är. Varför du inte är här hos mig. Jag brukar titta upp mot himlen och fråga högt för mig själv varför det blev som det blev. Varför jag ska behöva gå igenom livet utan dig. Jag kan fortfarande känna dina starka armar runt mig, de sitter som en tatuering som aldrig försvinner. Om det ändå inte bara var en känsla, ett minne. Om det ändå var verklighet.