Här sitter jag, med samma känsla. Igen. Jag är så naiv, så blåögd. Nu är jag trött på mig själv igen som vanligt.

Jag är så satans godtrogen mot människor runt omkring, jag sopar fan vägen för folk ibland. I slutändan är det ofta jag som står där ensam kvar, jag med min sopkvast. Ibland blir jag så jäkla trött på allt det, jag vill bara kasta min sopkvast åt helvete.

Jag är fan värd mer än så, jag är också en människa, jag har också känslor. Någonstans verkar det budskapet inte ha nått fram, jag blir ofta människan som folk knuffar på. Men trots det så står jag fasen i mig och sopar vägbanan för människan som nyss knuffat omkull mig 10 minuter senare.

Jag får ont, jag får ont som fasen när jag blir trampad på. Men ändå vill jag vara alla till lags, jag har fan inte vett att förstå att alla människor inte är värda min tid och min kraft.
I slutändan kan jag bara fundera på om det är jag som är dum som tror så gott om alla, är det mitt fel att folk trampar mig på tårna? Kanske. Jag borde kanske lära mig att se varningstecknen, lära mig att bli mer självständig och ta mer plats. Om det är så denna världen fungerar så måste jag, istället för att försöka förebygga själva trampandet, satsa på ett bra skydd. Som en sköld som inte släpper igenom smärtan. För det gör fasen så ont ibland. 

Jag är trött på att bli trampad på tårna, nu ska jag skaffa mig stålhätta. Jag går min egen väg, jag sätter på mig mina skor med stålhätta och går min egen väg.

Jag är fan minst lika mycket värd som alla andra! Jag kommer aldrig bli den som trampar dig på tårna, jag ska kämpa för att inte få mina medmänniskor att känna sig mindervärdiga. Jag ska bli den som lär sig vilka man kan lita på och inte. Nästa gång du trampar mig på tårna, så är jag förberedd, dessutom kommer jag inte få ont. För nu har jag ju mina stålhätteskor...