Nu när jag och sambon sitter här och kollar på Robinson kan jag inte sluta tänka på hur jag hade klarat mig där. Jag kan inte säga något annat än att jag och Robinson-konceptet är så långt ifrån en ”match from heaven” som det bara kan bli. Jag hade klarat mig så katastrofalt dåligt!

För det första så blir jag extremt gnällig och elak när jag är riktigt hungrig.
För det andra så får jag panik när jag har smuts under naglarna eller när jag inte har rena tänder eller luktar gott. För det tredje så mår jag inte bra i extrem värme – speciellt inte utan isglass eller riktigt jäkla kallt vatten.
För det fjärde så skulle jag aldrig orka genomföra alla dessa tävlingar under dessa förhållanden, dvs utan mat, sömn och i extrem hetta. Knappt så att jag skulle orka i rådande förhållanden, haha.
För det femte så är jag ingen paktmänniska, jag skulle aldrig kunna snacka skit och hugga folk i ryggen, mitt samvete håller inte för sådana påfrestningar.

Jag skulle bli riktigt förbannad på de andra i lägret och jag skulle må ruskigt dåligt psykiskt, något som tyvärr inträffar när jag inte sover eller äter ordentligt.
Jag är dessutom kräsen när det gäller mat, tycker att mycket är extremt äckligt. Jag kan ju dock inte påstå att jag aldrig skulle stoppa i mig det ena eller det andra, med tanke på att när man är riktigt jäkla hungrig så kan man nog kanske stoppa i sig vad som helst.
Att få sand i munnen är bland det värsta jag vet, sand överhuvudtaget är irriterande, för det fastnar överallt och försvinner inte. I och för sig så kan sand vara ljuvligt, men jag skulle inte vilja bo i det och därmed alltid, alltid vistas på en sandstrand.

Utöver allt detta så är jag jätterädd för ormar, spindlar och andra läskiga kryp. 

Äventyret hade börjat med att jag skulle försöka liva upp hela gruppen, sitta och skämta och vara positiv till allt. Försöka övertala alla om att det inte är så farligt, och försöka se det positiva i situationen, det är nämligen en roll jag brukar ta på mig. Efter några dagar så hade jag satt mig ner i sanden och bara grinat, grinat som ett barn och ropat på mamma.

Fy fasiken, det är en jäkla tur att jag inte är en Robinson-tävlande, det hade, som ni kanske förstår, varit en katastrof. Jag passar nog bättre här hemma i soffan. Jag är mycket, men någon Robinson Crusoe är jag inte.