Ibland drömmer jag mig bort, till en annan plats. En plats där ångest inte fanns.
Den kunde inte skrämma mig, den kunde inte få mig att må illa och gråta.
Det hade varit härligt att komma till det stället, få vara där och ta en paus från allt detta. Slippa känna hur alla nerver i kroppen krymper ihop och som att man sitter i ett litet, litet rum. Man sitter i ett rum med väggar som bara kommer närmare, rummet blir mindre och man får svårt att andas.
Det är helt otroligt vad ångest kan göra med en människa..

Ibland önskar jag att jag hade superkrafter, att jag var en superhjälte. Men om man får välja vilken superkraft man ska ha, så skulle min vilja ligga långt ifrån att kunna flyga eller springa i ljusets hastighet. Nej, om jag fick bestämma så skulle min superkraft vara att känna mig själv utan och innan, känna mig trygg och säker i mig själv. Och sist men inte minst kunna fatta rätt beslut oavsett vad. Det hade varit det bästa som kunde hända mig. För att kunna flyga hjälper inte mig ett skvatt när rummet krymper, att kunna springa i ljusets hastighet har ingen betydelse när jag får svårt att andas. Oavsett hur långt jag flyger eller hur fort jag springer, så ligger ångesten alltid tätt bakom mig, till och med i vissa fall en bit framför.  

Tänk så naiv man är, man vaknar upp och tror att skiten är över. Men vips, så är man där igen.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.