Att ha katt eller inte.
Det gick ganska fort när vi skaffade Casper & Columbus, lite för fort egentligen. Saken var den att jag och älskling hade pratat ett tag om att köpa två hankatter, men ingen utav oss var helt säkra, det fanns en del orosmoment och osäkerhet.
En dag så köpte en bekant dessa två små krabaterna. Efter några dagar så kände hon att det inte fungerade, hon var nog ingen kattmänniska innerst inne. Istället då för att sälja dem så fick vi erbjudandet om att ta över dem. Beslutet var tvunget att tas snabbt och det hela ställdes på sin spets.
Efter mycket om och men, många långa diskussioner och velande fram och tillbaka så bestämdes det att vi skulle ta hem dem på prov. De små buskatterna kom hem till oss i söndags och nu till helgen så ska vi bestämma oss för om vi ska behålla dem eller inte. Detta är nog ett av de svåraste besluten jag någonsin har tvingats att ta.
Det finns ju både för- och nackdelar som det finns med allt här i livet, men frågan är vilken sida som väger tyngst. Ett orosmoment är Pierres eventuella allergi, vi är inte säkra på att det är kattallergi, men det kan mycket väl vara det. Det skulle ju kosta dryga 1000-lappen i månaden, vilket inte är en summa som vi står och faller på, men det är ändå pengar. Dessutom så kommer vi ju att ha två katter i 15 år framöver, det är ganska lång tid. Vill man ha två djur som springer runt och busar, brottas, nafsar oss i tårna och fingrarna och välter ner ett och annat? Man binder ju upp sig och kan inte ha öppna fönster eller dörrar. Vad händer när de blir könsmogna - kommer de kissa överallt då? Nästa problem är att jag och älskling inte känner att vi kan slappna av riktigt, vi undrar hela tiden vart de är och vad de gör, om de äter och dricker tillräckligt och att vi skulle ägna för lite tid åt dem. Till sist så funderar vi på om vi verkligen är djurmänniskor?
Självklart finns det en massa fördelar också, bland annat att de är världens finaste katter. De går alltid på lådan, hänger inte i gardinerna, klöser inte på möblerna, man kan både bada dem och klippa klorna utan några protester, försöker inte smita ut, är riktigt fina, söta och otroligt mysiga. Jag tror att jag talar för både mig och min sambo när jag säger att de är våra små älskade bebisar.
Vad gör man när det ser ut såhär? Hur vet man vad som är rätt beslut? Detta får mig att må riktigt dåligt och jag har nog aldrig känt mig som en sämre människa än just nu - när jag funderar på att göra mig av med världens bästa katter. Man vill ju veta att de skulle hamna på ett bra ställe, för de förtjänar bara det bästa. Men hur vet man det? Har ni några tips eller kanske erfarenheter om liknande saker?
Casper
Columbus
Be P att gå till läkaren och göra ett "prick test" först så att ni inte oroar er i onödan över det i alla fall. Det andra kommer falla på plats allt efter som. Oron blir mindre och det kommer kännas bättre. Allt handlar om tid.
De är ju så fina missarna. För min del så väger det positiva över det negativa, men enligt din text så verkar det tyvärr inte så för er. Men vilket beslut som än tas så vet jag att ni gör det bästa ni kan för de små liven. Kramar
Som ovan skrivit be din sambo att göra ett allergitest!
Vi har två hankatter, kastrerade båda två, min sambo har den högsta graden av allergi mot katter,hundar mm, men vi har haft våra kissar i över 3 år nu och det funkar jättebra:)
All oron ni har över om de äter bra mm kommer försvinna det kan jag lova dig, var exakt samma sak här:P
Sen får du ju tänka att de har varandra vilket gör att de inte kräver lite mkt uppmärksamhet som en ensam kisse!
Men som sagt ni måste själva känna efter hur ni vill göra, kanske ska ha dem en vecka extra så ni är säkra på att ni fattar rätt beslut?
Hoppas allt löser sig, men skulle ni välja bort dem så ska du verkligen inte ha dåligt samvete, då är det ju bättre för dem att de får komma till ett nytt ställe=)
Jag håller med ovan och tycker ni ska kolla upp hans allergi. Att de busar och naffsar osv. är ju något som kommer lugna sig mer med tiden efter att de växt upp och formats efter er och era regler. Jag tycker att ni ska ha dom kvar om det känns rätt i hjärtat, allt annat ordnar sig, men samtidigt o andra sidan så tvekar ni allt för mycket så kanske det inte är rätt... Att man tvekar innan är en sak men nu när ni väl har de små här, tvekar ni ändå då väldigt mycket så kanske det är bäst att inte ha dom kvar.
Pusss
Sen om ni har kvar dom så bör ni kastrera dom vid 6 månaders ålder för annars kommer de gå runt och kissa här och var inne för att markera och vara lite tokiga p.g.a alla hormoner´de kommer ha. Jag tycker inte du ska bli irriterad och trött på allt bus och tokerier dom har för sig, se på dom som små kattungar och att de bara är små små som inte vet bättre :)
Jag ska iallafall ha dig kvar! Det vet jag! <3
Tråkigt att ni inte vill / kan ha kvar katterna.
Jag var otroligt osäker med vår kisse, Nemo, i början, jag ville ge bort honom hela första året, tyckte han var så otroligt jobbig, men nu efter 3 år så kan jag säga att jag kan inte tänka mig ett liv utan vår lille Nemo, han är som vårt lilla barn ;)
Så mysig <3
& de där med kastrering, det gjorde vi efter bara några månader och hade inga som helst problem med att han markerade nåt revir eller nåt sånt ;)