Är precis hemkommen från sjukhuset där jag hälsade på morfar. Mormor var där och hälsade på samtidigt som mig och mamma, det var mysig att vara samlade - även fast vi satt i en sjukhussal med en massa slangar och apparater och pipande ljud.

Ibland var det nästan som att man glömde av att morfar är så himla sjuk, att hans kropp kanske inte orkar mer snart. Han är så stark och försöker hålla modet uppe, men blåmärkerna och den dåliga aptiten avslöjar honom. För varje litet blåmärke så vet man att han har fått en spruta, för varje gång man träffar honom vet man kan vara den sista gången.
Det gör ont i hjärtat att tänka så, tänk om jag aldrig får tröffa min älskade morfar igen, tänk om det var sista gången vi småskämtade och kastade slängkyssar istället för att kramas på riktigt, tänk om det var sista gången man mötte hans blick.

Men oavsett när hans kropp slutar fungera och hans hjärta slutar slå så kommer han alltid ha en stor plats i mitt hjärta, jag kommer aldrig någonsin glömma honom. Jag kommer för evigt minnas när jag och han har suttit och löst korsord ihop, han med GP och jag med Uppfinnar-Jocke, jag kommer alltid minnas hans röst och hans sätt att röra sig. Jag kommer för alltid minnas han och mormor tillsammans, hur fina de är och hur stark deras kärlek är.

Trots all sorg och rädsla som bor inom mig och trots hur ont det gör att se mormor tappa lite hopp och lite glädje för var dag som går, så får man ändå försöka göra det bästa av de stunderna man har kvar tillsammans. Bara njuta. Just därför så njöt jag till fullo när vi fikade med jordgubbar och färska hallon och det bara var vi fyra, som så många gånger innan. När man satt där och kände att gud vad bra vi har det och vad lycklig jag är, här och nu.

Mormor, morfar & jag på min student.