Ni som hängt med här ett tag vet att min morfar är sjuk, han har Kronisk lymfleukemi. I höstas vart han riktigt dålig då han fick blodförgiftning pga starkt vacklande immunförsvar. Han låg då inne på sjukhus ett tag, men blev sedan bättre och fick komma hem. Nu för några veckorsedan blev han dålig igen och fick återigen läggas in. Förra veckan fick han komma hem igen för läkarna ansåg att det var mindre risk att han skulle smittas av något på hemmaplan. Jag håller mina tummar, dag och natt, för att min morfar ska få må bättre. Han har levt ett friskt och hälsosamt liv under sina 77 år. Tänk, han är bara 77 år, och står med en diagnos som heter kronisk leukemi. 77 år är för lite i dagens samhälle, min morfar borde få leva 10-15 år till. Minst.

Idag pratade jag med min mamma som berättade att morfar mår sämre nu igen och att han blivit lite deprimerad. Mormor är så ledsen och egentligen vill man ju inget annat än att åka dit och krama om de båda och säga att det blir bra. Tyvärr kan jag inte ta bort min morfars cancer, men jag kan lindra sorgen. Ena sekunden vill jag ringa och säga att jag tänker på dem och att jag finns där om det någonsin skulle vara något. Om de behöver skjuts till sjukhuset, eller att någon ska handla åt dem eller bara finnas där och hålla handen. Men något inom mig tar emot. Vad skulle jag kunna göra? Jag kan inte ändra på det faktum att min morfar är svårt sjuk, jag kan inte trolla bort cancern och jag inte heller få min mormor att sluta vara ledsen och rädd. Varför är det så att man vänder sorgen och rädslan ryggen? Varför går man inte bara ut ur mörkret och visar att man finns där för sina nära och kära? Vad är det man är rädd för?

Jag är skiträdd för att min morfar en dag inte ska orka kämpa mer, jag är så rädd att jag skakar av gråt vissa kvällar. Samtidigt som jag vet att livet fungerar så, så känns det så orättvist. Varför min morfar? Varför den envisa farbrorn som alltid varit så humoristisk och trygg? Varför min morfar?

Min mormor fungerar lite så att hon döljer sin smärta och sorg, hon ska alltid visa sig så stark, samma sak med morfar. När man frågar hur han mår så säger han alltid "Man ska inte klaga".
Om vi ändå bara kunde vara öppna och lägga korten på bordet. Detta är jävligt jobbigt och svårt för oss alla. Men i tider som dessa så är det bättre att visa kärlek, öppenhet, kunna gråta ihop, hålla varandra om ryggen och bara finnas där. I tider som dessa vore det bättre om man bara kunde lägga allt spel åt sidan och bara hålla varandras händer.