Min första riktiga kärlek var både fantastisk och fruktansvärd, rosenröd och svartaste svart, ett fint minne och något jag bara vill glömma.

Jag var 14 år, och min kompis hade skaffat sig en pojkvän från grannsamhället. En kille med många vänner som vi snart började umgås med. Men en utav dem kom att bli mer betydelsefull än någon utav de andra. 
Inte långt därefter pratade jag med min kompis pojkväns killkompis, som snart skulle komma att bli min första riktiga kärlek, över telefon, hur det kom sig vet jag inte. Men pratade gjorde vi iallafall, i över en timma. Det var lördagskväll i januari 2003. Det tog inte många minuter innan vi bestämde att vi skulle träffas redan dagen efter med våra två kompisgäng. Jag och mina tjejer och han och hans grabbar. Söndagen kom och vi mötte killarna vid bussen, jag minns att jag fick en lång varm kram innan de åkte hem igen utav den här killen.
Våra mobilen gick varma under nästkommande vecka, sms fram och tillbaka dagarna i ända. En filmkväll bestämdes under kommande fredagskväll och det var dagen då det blev jag och han. 17 januari 2003, tänk att jag fortfarande minns det.

Tiden gick och jag var lyckligare än lyckligast, jag var riktigt kär i den här killen. Det kändes som att jag la mitt hjärta i hans händer, han var mitt första allt och jag trodde faktiskt att han var den jag skulle leva mitt liv med. Då. Första dagen på sommarlovet gjorde han slut och jag trodde faktiskt att mitt liv var slut, jag trodde att jag skulle dö. Det var mest synd om mig i hela världen. Jag slutade äta, kunde inte sova och grät tusentals tårar under hela sommaren. Jag mådde otroligt dåligt under en väldigt lång tid och det tog mig över ett år att inse att det aldrig skulle bli vi igen, att sagan var slut där och då. På stranden i mitten av juni 2003.

Nu på senare år inser jag att jag inte hade haft det liv jag drömmer om, och lever, om jag fortfarande hade varit tillsammans med den här killen. Det är inte den killen som jag vill gå tillsammans med fram till altaret, det är inte hans barn jag vill bära och det är inte han som jag vill bli gammal med. Men det var en fin tid i mitt liv som lärde mig mycket om mig själv och om andra runt omkring. Då var då, och nu är nu. Jag har inte pratat med honom på snart 3 år, och jag tror nog inte att vi någonsin kommer prata igen.

Men nu har jag lämnat det här bakom mig, och nu är det bara framtiden som betyder något.
Min framtid med P, min livskamrat och min stora kärlek.



Jag har medvetet valt att inte lägga upp bilder på oss, skriva ut hans namn eller varifrån han kommer för jag vet inte hur han skulle ställa sig till det och det vill jag respektera.