Deppighet och nedstämdhet är de känslor som kantat min morgon och dag. Så mycket tankar och frågor men så få svar. Tankar om framtiden och tankar om vad som har hänt hittills, funderingar på hur jag ska lösa vissa problem och frågor om hur allt hade kunnat vara. Tankar som rör mitt utséende och mitt missnöje över min kropp, mitt ansikte och sättet jag beter mig på. Mitt självskadebetéende handlar inte om fysiska skador, utan psykiska. Jag talar om för mig själv hur dålig jag är, hur feg och lat jag är. Jag talar om för mig själv hur misslyckad jag är och hur tråkig jag är. Istället för att se till mina positiva sidor så kan jag inte sluta tänka på mina nackdelar.

Jag hatar mig själv för att jag tänker så mycket och jämför mig så mycket. "Om jag ändå hade så fin kropp som den" eller "ett sådant léende som henne". "Tänk om jag var så lyckad" och "tänk om jag blev så fin på kort". Kan inte heller hjälpa att jag förbannar dessa människor som inte ser det själva, hur vackra de är, hur talangfulla de är och hur fina de är. Inifrån och ut. Samtidigt så vet jag att det kanske faktiskt finns någon som tänker så om mig, för vad jag än tror och tänker om mig själv i dessa stunder, så är det inte så synd om mig. Det finns så många som har det värre som skulle kunna offra mycket för att bara få leva en liten, liten stund i mitt liv.

Vissa saker kan man rå över, men jag kommer aldrig kunna ta kontroll över allt. Jag kommer aldrig bli den där människan som kan ha vita kläder utan att spilla eller vara den som springer fortast, hoppar högst eller sjunger finast. Men jag kommer alltid att vara den som reser mig efter ett fall. Jag har fallit, fler gånger än jag kan räkna, och varje gång har jag rest mig igen och borstat bort dammet. Man kan inte alltid vara stark, då är det okej att falla. Men res dig upp igen, samla kraft, och res dig.
Du kommer aldrig ha kontroll över allt, men du kan kontrollera dina tankar.
Mycket blir vad man gör det till och det sägs ju trots allt att man är sin egen lyckas smed.