På Liseberg har vi många olika gäster. Det lilla barnet som precis lärt sig säga strössel och den gamla mannen som inte längre kan se eller höra, men som köpt glass på Liseberg så länge han kan minnas, två äldre damer som bestämt sig för att spendera dagen tillsammans eller ett gäng yngre killar som hänger på Tyrolen och dricker öl tills det sprutar ur öronen på dem. Väldigt ofta är det också handikappade människor som är där i sällskap med en assistent, och det glädjer mig så mycket att få se alla dessa människor glada och nöjda. Nåväl, nu skulle jag inte sitta och babbla om alla olika människor som besöker oss, då kan jag hålla på i evigheter.
Idag stod jag som vanligt i min lilla glasskiosk iklädd min lila pikétröja med gul krage och svart pennkjol då det kom fram ett äng på fyra personer. Två assistenter och två brukare. Assistenterna ber allt som oftast om kvitto på alla inköp som görs på brukarens konto, då de behöver redovisa detta senare.
Efter dem i kön står det en dam som redan från början verkar bitsk och otrevlig.

Jag tar betalt och frågar: Vill du ha kvitto på det?
Hon svarar uppkäftigt: Ne, du. Vad ska jag med det till?! Jag är inte ute och rastar sjuka så som de som var före i kön förstår du väl lille vän???

Jisses, så arg jag blev. Vilket betéende, man hade god lust att ge henne en känga. "Rasta sjuka", "lille vän"? Jag fullkomligt avskyr när äldre damer ska läxa upp mig och kalla mig för "lille vän", man blir så nertryckt i skorna och så dumförklarad. Fy, jäkla kärring.