Provar jackan, försöker se dig i den. Hur såg du ut då? Hur rörde du dig? Vad kände du, vad tänkte du på? Ser en hög med slipsar. Försöker minnas. Var det den blåa med lastbilar på eller var det den gröna med trianglar på som du brukade ha? Bläddrar tillbaka i mitt minnesarkiv och avskyr mig själv för att jag inte minns. Avskyr mig själv för att minnet sviker, just nu, just då. Hittar en tavla, en portfölj och en almenacka tillsammans med en hög av fotografier som visar människor som hade varit döda länge när jag föddes.

Tittar på människor jag inte ens vet vilka det är. ett bröllopsfoto, ett bebisfoto och en bild av en äldre man med mustasch. Jag har ingen aning om vilka dessa personer är, men ändå känner jag ett sådant band till dem. Det är mina släktingar och döda eller inte, så är vi samma kött och blod.

I din portfölj ligger en penna, en vit stiftpenna med rött sudd, när använde du den senast? Vad skrev du då? Almenackan är från 1952, det var min farmors, och där står det precis vilken dag och tid hon gjorde vad. Bilkörning tisdag och torsdag varje vecka. Då var inte du född.

2 år senare kom du. 4080 gram tung och 53 cm lång visar de snirkliga bokstäverna på kortet som ni fick på sjukhuset. 4080 gram perfektion, ett liv som gud tog för tidigt. Varför?

Tårarna bränner bakom ögonlocken och in i mitt hjärta skjuts en kniv. Den vrids om och det blir svårt att andas. Är det såhär det ska fortsätta nu? Ska jag, 22 år gammal, lära mig att leva utan dig? I himlen eller på jorden, eller kanske någonstans däremellan, spelar ingen roll. Jag älskar dig lika mycket ändå. För evigt.