Untitled.
om du bara kunde andas här en stund
andas här bredvid mig
om så bara för en stund
sitta här
sitta här bredvid mig
om så bara för en minut
en sekund
så att jag kunde få minnas hur det var
när du andades bredvid mig ♥
Att välja.
Får inte hamna efter i skolan, det är inte bra. Får inte äta för onyttigt, morötter är bättre än godis. Får inte glömma av att städa, lever man stökigt så är man äcklig. Får inte slarva med träningen, då når jag inte mitt mål. Får inte stänga in sig, att vara social är ett måste. Får inte halka efter med tvätten, för då tar de rena strumporna slut. Får inte göra vad man vill, andra vill gärna bestämma. Får inte dricka cola, vatten är bättre.
Fuck it. Nu stänger jag av och lever mitt liv på mitt vis en onsdag som denna. Det är mitt val. Vad väljer ni?
Att gå skilda vägar.
Jag älskar Malou von Siwers "Efter tio" på fyran och njuter således just nu fullt ut när jag en fredagsmorgon ligger nerbäddad i sängen och lyssnar till det mycket intressanta och aktuella som de pratar om. Det är så härligt med ett program som faktiskt behandlar viktiga ämnen och faktiskt tar tag i och sätter ord på det som kanske inte alltid känns så behagligt att ta i. Allt på tv behöver inte endast ha ett syfte att undehålla. Det är även viktigt att lära sig om det som man kanske inte vet något om eller kanske bara få veta att det finns andra som gått igenom samma som en själv.
Veckans tema är ett ämne som nog berör oss alla egentligen, skilsmässor. Oavsett om man själv varit med om det så känner man alltid någon som levt i en splittrad familj. En skilsmässa är något så stort, det finns så många olika aspekter att belysa. Så många som såras, men man får inte glömma att det faktiskt finns människor som glädjs också. En skilsmässa är inte ALLTID en katastrof, det är inte alltid bara ett slut. Det kan också vara en början, och kanske ibland den enda utvägen och räddningen. Det ska man inte glömma bort.
Jag har levt i två familjer som utifrån säkert sett ut som två kärnfamiljer. En mamma, en pappa, tre barn. Vad man inte såg var att jag hade ytterligare en familj som också bestod av en mamma, en pappa och tre barn. Mina föräldrars skilsmässa var smärtsam på många sätt, för oss alla. Hos oss var det ingen lycklig skilsmässa, ingen gick hel ur den. Men vi repade oss. Så gott som iallafall.
Marcus Birro skriver i sin bok "Pappatexter" att allt som får en relation att krossas är ett svek mot kärleken. Det må så vara, med vad är meningen med att man ska tvinga sig själva att leva i en dysfunktionell relation? Om två människor mår bättre på varsitt håll, varför leva tillsammans och må dåligt? För att det "ska vara så"? Det köper inte jag.
Boken "Happy happy" har fått mycket kritik för att den belyser skilsmässan som något positivt och något bra. Kritikerna menar att en skilsmässa inte kan vara lycklig, en skilsmässa är ett slut på något fint. Det är det som splittrar en familj och något som splittrar en familj kan inte vara lyckligt. Inte heller här håller jag med.
Jag kommer ihåg att min pappa en gång sa "Hanna, jag önskar att mina föräldrar också hade insett att de inte längre skulle vara gifta. De bråkade hela tiden och hela familjen drabbades av allt det negativa. Det gick inte en dag utan att jag önskade att de skulle gå skilda vägar." Det lät väldigt sorgligt tyckte jag och kunde inte för mitt liv förstå hur man kunde vilja att föräldrarna skulle gå skilda vägar. Nu när jag har blivit äldre förstår jag vad han menar. För ibland är det nog det bästa av två onda ting.
Det är väldigt viktigt att se varje situation som en egen, alla skilsmässor är inte lika på samma vis som att alla relationer inte är lika. Ofta ser man det endast hur sina egna glasögon. Isåfall så skulle jag hata skilsmässor. Men jag har ett brett perspektiv och vägrar se det som något enkelriktat, för jag vet att det inte är så.
Har ni några erfarenheter av skilsmässor?
L.O.V.E
Kärlek är fan svårt, jävligt svårt. Bland det svåraste som finns tror jag. Inte bara att det är svårt, det är fantastiskt också. Men lika fantastiskt som det kan vara, lika förjävligt kan det vara. Någonstans mitt i allt det där befinner jag mig nu. Lite trasig, lite hoppfull och med vetskapen om att det är livets svåraste del.
If people are truly, madly, deeply in love with each other, they will find a way.
Ensam är stark. Eller?
Är ensam stark eller är man starkast tillsammans? Det finns inget givet svar på den frågan, utan det är något man själv får ta ställning till och leva efter det man själv tror. Personligen tror jag att ensam klarar sig, men tillsammans blir man starkare. Som om man lagar en strumpa med dubbel tråd istället för en ensam liten tunn sytråd. Kanske håller lagningen längre?
Men om inte "ett tillsammans" fungerar som önskat? Är ensam starkare då? Mjoo, så kan det vara. Ett "tillsammans" skall vara stärkande, inte nedbrytande. Då är det bättre och mindre destruktivt att vandra genom livet själv. Själv, men inte nödvändigtvis ensam. Hur tomt och mörkt det än känns, så finns det alltid någon där. Någon som guidar dig, kanske med en lykta så att du lättare ser stigen? Kanske handlar det om någon som ger dig karta och kompass eller kanske till och med någon som håller dig i handen hela vägen?
Det finns bara ett ställe man alltid kan lita på finns kvar, och det är ensamheten. Man måste inte älska den, men en av livets viktigaste läxor är att lära sig att acceptera den och kunna hantera den.
You can never say never.
"If people are truly, madly, deeply in love with each other, they will find a way."
Jag har funderat och funderat fram och tillbaka i flera dagar hur jag ska skriva detta, och om jag ens ska skriva detta. Hur mycket ska man dela med sig av? Vad är privat och vad är personligt? Vart går gränsen där emellan?
Vad utav alla känslor och tankar kan gott få stanna inom kroppen, måste man yttra allt? Och isåfall - till vem?
I vilket fall som helst så har jag väl kommit fram till att det som ligger inom mig varken är en hemlighet eller något skamligt, det är bara en händelse i mitt liv. En händelse som har betytt en stor förändring, både i nuet och inför framtiden. Jag och Pierre har bestämt oss för att gå skilda vägar, och varför detta har hänt tar jag inte upp i bloggen. Det är något jag delar med mina vänner och som finns mellan mig och Pierre.
Vad framtiden har att bjuda på vet jag inte, men just nu är det jag och bara jag som finns i mitt liv. Jag lever mitt liv så gott det går i min lilla lägenhet och försöker omge mig med härliga och fina människor som hjälper mig att ta mig igenom det här. ♥
Att vara ensam. Och rädd.
Att bo själv har både för- och nackdelar. Fördelar är att jag kan slötitta på Desperate Housewives och Sex and the city hur mycket jag vill utan att någon annan ska bli uttråkad eller irriterad över att jag hela tiden låter samma skivor snurra i dvd:n. En annan bra grej är att jag äter precis vad jag vill och allt som står i kylen är sådant som JAG själv har valt ut och tycker om. Dessutom kan man hitta på vad som helst och hur länge som helst utan att man försummar någon annan som sitter hemma och väntar. Meeeeen.
Nackdelarna är något fler. Det finns ingen här hemma som längtar efter mig och väntar på mig, det finns ingen som tillsammans med mig kan laga mat och sedan äta den tillsammans, det finns ingen famn att krypa upp i när det sedvanliga tv-tittandet infinner sig. Dessutom är det fruktansvärt ensamt och tyst mest hela tiden, såvida inte jag gör ljud av mig, så är det endast kylens brummande som hörs. Det jag är mest rädd för är att det alltid ska vara såhär, att jag, i resten av mitt liv, ska bo själv.
Jag klickade mig in på Aftonbladet för att ta den vanliga nyhetsrundan, och fann en artikel som gör så ont i mitt lilla hjärta. Det var en gammal man som legat död i sin lägenhet - i TRE ÅR, utan att någon hade upptäckt det. Det låg oöppnad post innanför dörren från 2007 och maten i kylskåpet gick ut i början av 2008. Grannarna runt omkring trodde att han blivit sjuk och fått vård, några nära anhöriga verkar han ju inte ha haft.
Jag är livrädd för att vara ensam för resten av mitt liv. Jag är livrädd för att en dag dö i min ensamhet hemma utan att någon reagerar på över tre år.
Bilden är lånad från Aftonbladet och artikeln kan du läsa här.
We're so busy watching out for what's just ahead of us that we don't take time to enjoy where we are.
Jag har länge funderat på hur mycket jag vill dela med mig av från den psykiska berg-och-dal-banan som jag varit med om de senaste veckorna. Funderat på om jag överhuvudtaget ska nämna det här i bloggen, men då det inneburit en ganska drastisk förändring av mitt liv, så är det inget som jag kan hålla hemligt längre. För att kunna blogga som vanligt igen, utan en massa hemligheter, så måste jag berätta för er vad det är som tyngt mig den senaste tiden.
Det är nämligen så att jag och P har flyttat isär, vi är fortfarande ett par - men vi bor inte längre tillsammans. Vi är heller inte förlovade längre, utan nu är vi "bara" pojk- och flickvän. Vi ses några gånger i veckan, när vi vill helt enkelt. Resterande dagar är vi för oss själva. Än så länge innebär detta för mig att jag bor hos min mamma, och har gjort så i lite mer än 3 veckor. Jag bor i mitt gamla rum där jag upplevde livets med- och motgångar under tonårens ssta år.
Anledningen till detta är att vi, som par, upplevt väldigt mycket negativa saker tillsammans. Dödsfall, depression och ett rent jävelskap emellanåt. Detta har resulterat i att kärleken har fått ta ett steg tillbaka och hamna lite i skymundan, det har givetvis satt sina spår och därför har vi nu tagit till denna drastiska åtgärd för att reparera skadorna som allt det negativa har åsamkat. Ambitionen är att allt ska bli som vanligt igen, fast den här gången med mer kunskap och erfarenhet. Vi tar nu chansen att utvecklas i oss själva, och trots att detta har varit en mycket tung period för mig så känns det faktiskt ganska bra som det ser ut nu. Vi är tillsammans, men bor på varsitt håll. Särbos helt enkelt.
Nu vet ni vad som vänt mitt liv upp-och-ned, och även varför jag inte bloggat som vanligt den senaste tiden. Den dåliga uppdateringen beror till stor del på mitt mående, men även för att jag inte har någon vettig dator att blogga ifrån. Sitter just nu med min lilla mini-pc, inte helt idealiskt som ni kanske förstår. Snart får jag antagligen hit min stationära goding, så då blir det nog bättre på både blogg- och tavelfronten.
Always a lesson, never a mistake.
Vissa saker vill man inte skriva om på bloggen, vissa saker är helt enkelt för privata. För personliga för att skrivas ut på internet. Jag skulle vilja ha en handbok för livet, en bok vars text syftar i att berätta för mig precis hur jag ska handla i olika situationer (och relationer..). En bok som kan säga svaren på min frågor, en bok som kan guida mig smärtfritt genom livet. Men livet fungerar inte så, det finns ingen handbok för livet, det finns ingen som tala om för mig hur jag ska lösa vissa saker i livet. En del utav livets händelser är oerhört tuffa, men det finns bara en väg att ta sig förbi de hindren som stoppar oss på vägen. Och det är vägen igenom. Det går inte att hoppa över eller springa förbi, man måste ta sig igenom allt som händer. Springer man förbi så kommer samma hinder att stoppa dig längre fram. Om och om igen tills du lär dig att kämpa dig igenom. Allt som händer i livet ger dig erfarenhet, och erfarenhet ger dig lärdom. Lärdom över ditt eget liv, ingen annan kan lära genom dina misstag.
Better in time?
Att leva i nuet och veta med sig att framtiden kommer när det är dags för det.
Jag ville bara vara den som jag alltid velat vara och leva det livet jag alltid velat leva. Jag ville vara någon för dig, någon som du skulle älska och ta till sitt hjärta. Jag vill vara som de där andra, de där med familjefoton och chartersemestrar. Jag ville vara någon, någon som jag ännu inte är. Kanske hade jag för bråttom, kanske borde jag ha stannat upp och sett vad jag hade rätt framför mig. Kanske borde jag ha jobbat mer på det som fanns precis där, och levt för det jag hade just där och då. Inte tänka så mycket på vad som skulle kunna komma att hända, utan tänka på det jag hade i mina händer. Först när det är för sent så inser man, och det är inte alltid det finns en väg tillbaka.
Tänk på det, ni där ute. Tänk på att se med tacksamhet på det ni har, med glädje på det som varit och förundran över det som kan komma att hända. Men sakta i backarna, lev inte i framtiden redan nu. För jag lovar - den kommer i sinom tid, mina vänner. 
Det är bara jag.
Imorgon börjar jag skolan igen efter några år av distansstudier, arbetslöshet och sjukskrivning. Väskan är packad, naglarna lackade, håret är plattat och ögonbrynen nopprade. Men jag har ett problem. Vad ska jag ha på mig? Har ingenting som passar, trots att jag köper nya kläder titt som tätt. Inget sitter bra, och det som gör det känns ändå inte bra på något vis. Fast när man tänker ett steg längre så kanske inte kläderna är det viktigaste? Så länge jag kommer hel och ren så tror jag inte att någon kommer lägga någon större ansträngning på att analysera mitt klädval. Kanske kommer de inte heller tänka på min finne på kinden, att min väska inte är från Mulberrys vårkollektion. Kanske kommer de se på mig precis som jag ser på dem. Med nyfikenhet. Alla är vi lika ensamma, vilsna och förvirrade. Detta blandat med förväntan, pirr i magen och glädje.
Egentligen borde jag vara glad över att jag faktiskt blivit antagen till resan mot drömmen. Att jag faktiskt får chansen att utbilda mig till vad jag vill och jobba med det som intresserar mig. Det är inte alla förunnat att få plugga till det som betyder mest för en. Jag borde vara lycklig att jag är en utav dem.
Under hela dagen har jag haft gråten i halsen samtidigt som jag har känt mig så jävla stolt över mig själv för att jag har kommit dit där jag är idag. Dit jag ville. Känslan av seger är blandad med ångest. Ångest över att inte räcka till, ångest över att jag själv kan bli besviken, ångest över att andra kanske blir besvikna. Samtidigt som jag skrattar och ler så gråter jag inombords av rädsla. Det är en märklig känsla och jag tror att jag har kommit så nära en "bitterljuv känsla" som jag någonsin kommer att komma.
Jag tänker lägga alla rädslor och ångestkänslor i en låda imorgonbitti. Imorgon ska de inte få komma åt mig. För jag tänker gå rakryggad in i aulan och bara vara stolt att jag är en utav dem som får sitta där inne. Trots att jag inte har den senaste Mulberry-väskan.
Maybe all one can do is hope to end up with the right regrets.
Minnena och smärtan kommer inte till mig lika ofta längre. Men när de kommer, så kommer de med full kraft. Ånger blanda med sorg och världen blir suddig. Gränsen mellan tankar och verklighet suddas ut och jag funderar på vad jag kunde ha gjort annorlunda, hade livet varit annorlunda om jag inte stått upp för mig själv och låtit mig bli överkörd? Hur hade livet sett ut om jag låg på marken med hjulspår av lera - hade jag rest mig upp? Eller hade jag låtit dem köra över mig en runda till?
Tre djupa andetag säger folk, tre djupa bullshit säger jag. Den smärtan jag känner försvinner inte av tre djupa andetag. Det krävs bra mycket mer än lite syre för att jag ska kunna bryta mig loss ur tankemönstret. För att jag ska kunna leva på riktigt, inifrån och ut.
Men det är jag som väljer hur jag vill leva mitt liv. Jag kan leva med hat eller så kan jag gå vidare. Låta det som är sagt vara sagt och det som är gjort vara gjort. Helt enkelt lära mig att leva med tanken att jag gjorde så gott jag kunde då. Att sitta nu och ångra gör ingen skillnad.
Jag väljer att bryta mig loss och gå vidare. 
Underbara och älskade vänner.
När jag gråter, så torkar ni mina tårar. När jag är glad så glädjs ni med mig. När jag är rädd så håller ni mig i handen. Oavsett om jag är glad, ledsen, rädd eller arg så finns ni där vid min sida. Alltid. I alla väder. I regn och rusk, i snö och slask eller i det varmaste av varma solsken.
Livet går ibland en väldigt snårig stig, kanske med små hinder på vägen som en trädrot eller en uppförsbacke. Men att vandra längs livets stig med er gör det så himla mycket lättare. För jag vet att, om jag faller, så hjälper ni mig upp. Och jag gör detsamma för er. I alla väder.
♥
Om.
Wish upon a falling star..
Foto: Jag
Redigering: Jag
Det finns många tillfällen i livet då man får önska sig något. När man knäcker en kaka i tre delar, när man blåser ut alla ljusen på tårtan på samma gång, när man ser en fallande stjärna och när man ser tre efterföljande lika bokstäver/siffror på en regisitreringsskylt. Detta var bara några exempel - och jag ställer mig frågan? Varför ska man önska sig så mycket? Varför inte hellre vara tacksam för det man har? Jag kommer ihåg när jag var liten, då hade min moster en tavla på väggen där det stod "Sörj inte det du saknar, utan var tacksam över det du har." Det ligger något i det där talesättet, men ändå går varenda människa runt och önskar att man vore någon annan, att man befann sig på en annan plats eller hade det mer välställt. Jag tillhör själv den skaran människor som önskar att livet vore annorlunda då och då, men ibland är det viktigt att stanna upp och se sig omkring. Och känna tacksamhet. Tacksamhet för att jag har tak över huvudet och mat på bordet, världens underbaraste sambo och familj, världens finaste vänner och att jag faktiskt har hälsan i behåll. Allt det där andra som bättre dator, större tv och mer kläder i garderoben är ju egentligen bara struntsaker. Inget av det spelar någon roll om man inte har kärleken och tryggheten runt omkring sig. Jag säger som min vän Angelica sa en gång "Jag älskar materiella saker, men jag skulle hellre bo på gatan än att aldrig känna riktig kärlek." Det där stämmer så bra, för pengar och lyx är något som man verkligen kan njuta av, men när allt ställs på sin spets så är det det där andra som faktiskt spelar roll. Kärlek och trygghet.
To wish you were someone else is to waste the person you are.
Livets karusell.
Det är så mycket tankar osm snurrar i mitt huvud just nu. Jag vet inte vilken väg i livet jag skall ta och vad som ska prioriteras. Vet inte vad som är viktigt och mindre viktigt, vad som spelar någon roll och vad som är obetydligt. Så många tankar och frågor, utan ett enda svar. Tankarna snurrar så att jag blir yr och jag vet inte hur jag ska få dem att stanna. Skall jag hoppa av tåget i farten eller vänta till ändstationen?
