Tider förändras, och med den nya tiden kommer Astrid.
Det har länge varit vilda diskussioner och mångas åsikter har ploppat upp här och var gällande de nya sedlarna som vi ska få här i Sverige. Idag släppte iallafall Riksbanken de nya bestämmelserna och bland annat så ska Astrid Lindgren vara med och få pryda våra sedlar. Utöver henne blir det bland andra Evert Taube och Greta Garbo. Vi kommer inte bara få nya ansikten på sedlarna, det kommer även tillkomma en 200-lapp. Även bland mynten kommer det att ske lite förändringar, silvermynten ska försvinna och istället vara i kopparpläterat stål. En 2-krona kommer att göra sällskap med de andra mynten i svenskarnas plånböcker.
Såå. För det första tycker jag att både 200-lappen och 2-kronan känns oerhört onödigt. Jag klarar mig gott som det är. När 50-öringen försvann så hoppade jag av glädje då jag hatar att ha en massa mynt i plånboken. Det känns lite som euron, en massa olika småmynt som bara är i vägen. Men än är vi inte i närheten av euron som har så mycket småmynt att man bli snurrig i huvudet. I övrigt tycker jag att det blir trevligt med lite Astrid i plånboken. Lite separationsångest från de gamla sedlarna och mynten kommer jag nog ha, det är ändå de som funnits under hela mitt liv. Men det kan vara fräscht och uppfriskande med lite nya ansikten och former på sedlarna. Jag har ju ändå fram till 2015 på mig att ta förväl av de gamla godingarna.
Vad tycker ni om detta?
Att döma andra utan grund.
Sedan igår har det pågått en vild debatt om 15-timmarsbarn på vissa bloggar. Det har blivit ett väldigt rabalder och det är mycket intressant att läsa olika personerns åsikter och tankar - vissa mer provocerande än andra. Jag hade själv tänkt säga min åsikt i ämnet - detta trots att jag inte har några barn, och planerar inte heller att skaffa det på ett tag.
Jag är ingen expert och det finns inget rätt eller fel i frågan, det är helt individuellt, och det är därför något man får fråga sig själv och därefter ta ställning till saken i fråga. Diskussionen har alltså rört sig om huruvida barn till en föräldraledig mamma eller pappa, "bör" befinna sig på förskolan eller inte. Det finns en möjlighet att placera de "äldre" barnen på förskolan i upp till 15 timmar per vecka då man är hemma och är föräldraledig. Det är en möjlighet som vissa väljer att nyttja, medans andra har alla barnen hemma.
I FN:s barnkonvention står det bland annat att barns rättigheter innefattar att få sina fysiska, kulturella och sociala behov tillfredställda. Det finns inget som säger att ett barn är likt ett annat - utan detta är helt individuellt och alltså upp till varje familj att se till att just deras barns behov blir tillfredställda. Sedan om det är på samma sätt som grannen gör, det är helt ointressant. Vidare står det att det är "avgörande att alltid utgå från barnens bästa", och detta är något som jag tror att många glömmer mitt bland alla rättesnören och principer. Många gör vad som är bäst för deras egna barn, men det är inte bara dem det handlar om. Även andras barn. Man måste vara lyhörd och se till att alla barn är olika och det är deras föräldrar som vet bäst vad barnet behöver. Om en förälder väljer att ha sitt äldsta barn på förskolan några timmar i veckan när man är föräldraledig för att det fungerar bra för just den familjen - vad är det då att diskutera? En annan förälder väljer att ha alla sina barn hemma, för att det fungerar bäst för den familjen, och det är helt okej det också. Var och en tar sina egna livsbeslut och det ska andra respektera, trots att man personligen kanske hade gjort på ett annorlunda sätt. Varje fall är unikt, och man tar själv sina livsval och beslut om huruvida det äldsta barnet ska gå på förskolan eller inte.
Jag skulle kunna skriva i evigheter om detta, för det är något som berör mig väldigt mycket. Inte bara just detta med 15-timmarsbarn, utan hela grejen med att döma andra människor. Jag vet att jag gör det själv då och då, men jag har blivit mycket bättre på att låta bli. Jag vet inte hur denna människan fungerar, hur denna mår och vad för yttre omständigheter som spelar in - därför kan jag aldrig heller döma. Man kan aldrig döma innan man har all fakta på bordet.
"Man ska inte döma något förrän man gått i dennes skor" brukar det heta, och det passar sig ypperligt i just denna diskussion. Man kan inte döma andra förrän man har levt dennes liv, gått i dennes skor, ett tag. Ingen kan döma dig, för de lever inte ditt liv. På samma sätt måste du ta ditt ansvar och inte döma någon annan. Glöm inte det.
(Du kan läsa debatterna HÄR och HÄR.)
Att agera på det sättet är under all kritik.
riga
Ni kanske har läst om 21-åriga Malin som blev nekad jobb på grund av sin acne, många artiklar och nyhetsinslag har handlat om henne de senaste dagarna. Malin sökte jobb som receptionist på ett yogacenter i Stockholm med blev nekad en anställning med hänvisning till hennes hudproblem, dvs acne. Som jag har förstått det så har Malin många gånger medicinerat för sin acne som kommer upp i tid och otid, en acne som jag förstått som ganska aggressiv. Men det hör inte hit.
Under arbetsintervjun pratade yogacentrets ägare, Kim Melander, till största del om sin tidigare modellkarriär och skickade sedan hem Malin med orden "Kom tillbaka om acnen försvinner." Enligt Kim, skulle Malin "skrämma bort kunderna". Senare har yogacentrets ägare hänvisat till att folk är rädda för ohälsa, vilket Malin tydligen satt på, och att kunderna kunde tro att det var aids. Nu har även ägaren i efterhand sagt att det var mycket för Malins skull också, då arbetsmiljön är fuktig och inte särskilt bra för en finnig hy. Det anser jag är bullshit, alltså att det var för Malins egen skull. Det handlade antagligen inte ett skit om vad som var bra för Malins del, utan om vad som gynnade företaget.
Detta har i efterhand diskuterats om huruvida detta faller innanför ramen för diskriminering, vilket kan vara olagligt. Som det ser ut så var ägarens agerande helt lagligt då man själv som ägare får bestämma vem som ska få en anställning och inte. Jag kan köpa att det är lagligt, men vad hände med moralen i den här cirkusen? Vad hände med att värna om varandras känslor och självförtroende?
Ett mycket snyggare sätt att hantera det hela hade varit att genomföra intervjun utan ett ord om acnen för att sedan återkomma för att meddela att tjänsten gått till någon annan. Detta på grund av bättre kvalifikationer, erfarenhet eller personkemi. Inte för något jäkla hudproblem! Man kan agera på hundratals olika sätt och det agerande som Kim här stod för är anskrämligt.
Detta upprör mig mycket starkt då jag faktiskt känner Malin, det är en god vän till min sambo som även jag blivit vän med. Jag har själv läst i hennes blogg om hur hon har upplevt detta och vi har även talats vid via facebook, där jag fått höra hur hon har tagit allt detta, hur hennes psyke tagit stryk. Jag måste säga att jag är mycket stolt över fina, vackra Malin som gått vidare med detta för ibland är faktiskt inte det bästa att sitta still och svälja skiten. Ibland är det bättre att ställa sig upp och slå näven i bordet. Precis detta har Malin gjort, och jag hoppas att Kim har fått sig en tankeställare. Punkt slut.
Artiklar kan du läsa bland annat här och här, inslag från Nyhetsmorgon finner du här.
Ta även en titt på Malins blogg där hon skriver mycket om händelsen och allt runt omkring det.
Tjockisskatt?
Igår när jag var i full färd med att steka hundratals pannkakor så lyssnade jag samtidigt på P3. Jag brukar normalt bara lyssna på RixFm eller NRJ, men så av en händelse hamnade jag på P3 där det pågick en diskussion om huruvida vi skulle införa "tjocksskatt" i Sverige.
Denna skulle, som jag förstått det, gå ut på att överviktiga svenskar skulle betala extra hög skatt. Detta är vansinnigt enligt mig, för hur skulle det gå till? Skulle man väga och mäta alla svenskar i hela landet en gång per år och resultatet skulle antingen visa på skattetillägg eller inte skattetillägg? Hur skulle detta finansieras? Det skulle kosta oerhört mycket att väga och mäta alla svenskar. Dessutom säger inte ett BMI så mycket om man, som i vissa fall, har en större benstomme eller stor muskelmassa.
Ett bättre förslag är att isåfall höja skatten på socker och sötningsmedel, för att få folk att kanske köpa lite mindre utav de varorna. Precis som man gjort på tobak och alkohol, som ju också, precis som socker, är skadliga ämnen för kroppen.
För att återgå till P3´s program så var det en man som ringde in och påstod att en höjd skatt på socker och andra "onyttiga" produkter skulle vara orättvist för de med extremt bra ämnesomsättning, då de ändå inte går upp. Hans resonemang är helt åt skogen, då ingen människokropp mår bra utav för mycket skräpmat och socker, oavsett bra ämnesomsättning eller inte. Det kan proppa igen blodkärl och ge andra konsekvenser än bara övervikt.
Därefter hade en karl mailat in och föreslog en "snyggskatt" för attraktiva kvinnor, då han ansåg att de hade det lättare på arbetsmarknaden och i det övriga sociala livet. Jag hoppas att han skämtar, för annars kan jag inte annat än att ifrågasätta hans resonemang. Skulle det finnas någon slags "jury" som bestämmer vilka som är för attraktiva för att betala en normalhög skatt?
Den här diskussionen kan nog hålla på hur länge som helst, och med detta sagt så vill jag bara konstatera att folk kommer med de konstigaste av förslag för att minska övervikten i vårt avlånga land. Övervikt är ett stort problem, bland alla andra stora problem - hemlöshet och drogmissbruk för att nämna några exempel. Dessa är problem som vi någon gång måste få bukt på för att få ett välmående och hälsosamt land.
Jag tror att det bästa alternativet just nu är att höja skatten på socker. Vad tycker ni?
Kissies tatuering?
Jag ska medge att det stör mig litegrann att hon faktiskt har en liknande, det stör mig att hon hann före mig. Men detta är en tatuering som jag vill göra för min egen del, att hon har den ska ju egentligen inte spela någon roll. Hon är nog inte den enda i Sverige som har en likadan, och inte skulle jag väl bry mig om Greta i Arvidsjaur hade en rosett i nacken? Varför skulle jag då, egentligen, avstå från min rosett för att Kissie har en?
Jag är verkligen inget Kissie-fan men jag kan inte heller säga att allt hon gör är genomruttet, hon kan ha snygga örhängen, läckra skor eller som i detta fallet, en fin tatuering. Anledningen till att jag vill ha den är definitivt inte att hon har en likadan, det får mig inte att vilja ha den mer. Men den blir ju inte ful och anskrämlig för att den sitter på henne, för som sagt så blir inte allt hon rör vid skit. För mig är inte Kissie en person att lägga tid på, för mig är inte Kissie en person som JAG vill lägga MIN tid på. Av samma anledning läser jag inte heller hennes blogg, för enligt mig är den full av dumheter.
Det jag vill få sagt med den här långa texten är att om Kissie har en liknande tatuering - fine - what to do? Jag gillar den och min tatuering har inget med hennes att göra mer än att motiv och placering är lika.
Att göra sådant man inte borde.
Nu tänker jag skriva några rader om något som gör mig så fruktansvärt arg, besviken och nästan till gränsen hatisk. Men framför allt - väldigt, väldigt ledsen.
Under gårdagen kom jag två gånger i kontakt med barn som blir illa behandlade på ett eller annat sätt. I båda fallen resulterade det i personlighetsstörningar, en förvrängd verklighetsbild och en utsuddad gräns mellan rätt och fel.
Det gör så ont i mig, jag känner hur det värker i hjärtat av att det är så många barn som far illa världen över. Barn som i hemmet blir misshandlade, vanvårdarde, sexuellt utnyttjade eller på annat sätt riktigt illa behandlade är barn som borde ha haft andra föräldrar. Det är barn vars uppväxt fylls av ångest, ilska, sorg och rädsla.
Detta kan tyvärr växa vidare i barnen och risken är stor att detta beteende ska prägla även deras vuxna liv. Det finns så mycket sorg, ilska och besvikelse som måste ut på något sätt.
Jag har full förståelse för att föräldrar inte vet allt, inte kan allt och ibland faktiskt gör fel i uppfostrandet av sina barn. Alla felar, för ingen är fulländad. Alla tappar tålamodet och går kanske för långt någon gång. Men att våldföra sig på ett barn är aldrig okej. Att håna ett barn är aldrig okej och att sexuellt utnyttja ett barn är aldrig okej. Jag undrar hur man överhuvudtaget kan tro att det är okej? Eller hur man kanske vet att det är fruktansvärt fel men ändå gör det? Är det människor vars barndom också blivit förstörd?
Kan lusten vara så stor att man är beredd att förstöra en annan människas liv för att bli tillfredställd?
Jag kommer aldrig någonsin förstå hur man kan ge sig på ett barn. Ett oskyldigt barn som inte kan försvara sig. Det är för mig obegripligt.
Plastikkirurgi - fejk eller fix?
Det är ju en himlans massa prat om huruvida plastikoperationer är okej eller inte, och jag tänkte nu ta upp det litegrann här i bloggen. Det var länge sedan jag skrev något vettigt nu känner jag, så mellan alla klädinköp och vinbilder så ska jag nu trycka in lite åsikter. :)
När det kommer till plastikkirurgi, så är jag så himla kluven. Jag tycker självklart att det är jättebra att det finns en möjlighet att rätta till saker som man inte är nöjd med. Antingen saker som är medfödda eller saker som man dragit på sig under livets gång i samband med olyckor, graviditeter eller sjukdomar. Samtidigt tycker jag att det är så fuktansvärt sorgligt när folk opererar sig till oigenkännlighet, till exempel Heidi Montag, som ju faktiskt var otroligt vacker innan alla hennes operationer. Det är så synd att människor är så missnöjda med hur deras kroppar och utséende ter sig att de manipulerar kroppen tills de ser ut som helt nya människor.
Personligen tycker jag att alla ska få göra som de vill med sina kroppar, det är helt upp till var och en och alla har rätt att vara nöjda med sig själva och sina kroppar. Men jag kan inte låta bli att bli ledsen när jag vet hur många som mår dåligt över hur de ser ut. För vad gör egentligen en liten prick här eller en bristning där?
Nu ska jag inte jag säga något, för jag är själv inte helt nöjd med hur jag ser ut. Har lite saker jag skulle vilja fixa till och ta bort. Men det är egentligen småsaker i sammanhanget, jag skulle inte vilja möta ett helt nytt ansikte i spegeln en dag. För jag är jag, det är såhär jag ser ut. Det är såhär jag har blivit skapad och jag vill kunna känna att jag har min mammas överläpp och min pappas lockiga hår. Händerna är min pappas och ansiktsformen är mammas. Jag vill kunna se mitt ursprung, jag vill kunna känna igen mig i min släkt, hitta likheter här och var. 
Därför röstar jag på Kristdemokraterna. (Del två av två.)
Nu är det dags för det andra och sista inlägget där jag förklarar varför jag har röstat på KD.
Del ett hittar ni h ä r.
Ekonomi och skatter
En marknadsekonomi med etik är utgångspunkten för kristdemokratisk ekonomisk politik. Det är en marknadsekonomi som tar hänsyn till alla människors okränkbara och lika värde; en ekonomi som skapar välstånd utifrån en tydlig etisk grund. Det personliga ansvarstagandet ska betonas samtidigt som det finns en vilja att ta tillvara varje människas behov i svagare stunder.
Kristdemokraterna anser att Sverige behöver en fortsatt offensiv reformpolitik för fler jobb och fler företag, med lägre skatter, ökad frihet, ökat personligt ansvarstagande, minskat krångel och ökad konkurrens. De vill förbättra företagens villkor och slå vakt om sparande och kapitalförsörjning, dessutom vill de reformera arbetsmarknaden så att fler får jobb och integrationen förbättras, nya arbetstillfällen skapas, yngre kommer in tidigare och äldre uppmuntras att stanna kvar i arbete även längre upp i åldrarna. Vi vill göra det enklare att spara och uppmuntra till ökat långsiktigt direktägande i aktier. 
Integration
Kristdemokraterna vill bejaka mångfalden. KD anser att mångfaldens samhälle skapar dynamik och ekonomisk utveckling. Det är när olikheter kompletterar varandra som en bättre helhet skapas. Att bejaka mångfald är inte att blunda för att den också kan skapa konflikter. Därför måste de konflikter som uppstår hanteras med respekt för varandra och med en vilja att nå fram till samförstånd.
Språket öppnar möjligheter till den sociala gemenskapen och är vägen in på den svenska arbetsmarknaden. Genom språket får alla kunskap om gemensamma rättigheter, skyldigheter och möjligheter i samhället. En grundläggande förutsättning för detta är således tillgången till svenska som gemensamt språk. En god svenskundervisning är en bra investering inte enbart för den enskilde utan för samhället i stort. Vi tror att en pedagogisk metod som innebär svenskundervisning kombinerat med praktik, lärlingsplats eller ett arbete inte enbart skulle främja språkinlärningen utan även underlätta det fortsatta steget ut på arbetsmarknaden.
En kraftfull åtgärd för att motverka segregation är att se till att alla bostadsområden har en blandad bebyggelse. För detta behövs fler bostäder. För att åstadkomma en rörlig bostadsmarknad måste fler hyresrätter byggas. För att alla ska kunna känna trygghet i sitt bostadsområde måste man satsa större resurser på närpolisen. Vårt mål är att det skall finnas en närpolis per 1 000 invånare. 
Miljö och energi
Kristdemokraternas miljöpolitik grundar sig på förvaltarskapsprincipen. Med denna princip menar vi att människan har ett ansvar att förvalta, inte förbruka, de ändliga resurserna och naturvärdena. Det övergripande syftet med en kristdemokratisk miljöpolitik är att överlämna ett samhälle till nästa generation där de stora miljöproblemen är lösta.
Miljöproblemen stannar inte vid nationsgränserna. Luftföroreningar, kemikalier och avloppsvatten behöver inte visa upp några pass. Havens känsliga ekosystem belastas av många olika länder. Det är därför självklart att miljöfrågorna skall hanteras internationellt. Många problem kan lösas på EU-nivå medan andra frågor kräver globala beslut.
Det ska vara lätt att vara miljömedveten. Källsortering ska erbjudas i hela landet, återvinningsstationer ska finnas inom gångavstånd från tätorter.
God tillgång till energi är en förutsättning för utveckling, tillväxt och välstånd. De flesta energislag har negativa effekter på miljön. Energipolitik kan därför inte ses isolerat från ekonomi och miljö. Innan ny teknik för både små- och storskalig förnybar energiproduktion hunnit utvecklas kan vi inte fortsätta avvecklingen av kärnkraften.
Företagande och arbete
Människan har ett inre behov att få känna gemenskap med andra, ta eget ansvar och utvecklas som person. Aktivt arbete och engagemang, oavsett om det är organiserat förvärvsarbete eller annan form av meningsfullt ansvarstagande för familj, vänner eller andra medmänniskor är därför av största vikt.
Lika lön för likvärdigt arbete och jämställda lönevillkor för kvinnor och män ska gälla. Det är viktigt att det finns väl fungerande lagar mot all form av diskriminering i arbetslivet.
Nya jobb kan inte kommenderas fram av politiker i riksdag eller regering. De skapas när enskilda människor finner det mödan värt att starta eller utveckla ett företag, förverkliga en idé och riskera sitt sparkapital. Den privata sektorns andel av den totala produktionen behöver därför bli större. Det privata näringslivet och det enskilda entreprenörskapet har alltid varit, är och kommer att vara grunden för Sveriges välfärd.
Kristdemokraterna har i regeringsställning varit med att genomföra en rad åtgärder för ett förbättrat företagsklimat. Bland dem finns lägre arbetsgivaravgifter för vissa grupper, avdragsrätt för hushållstjänster, slopad förmögenhetsskatt, regelförenklingar, minskat sjuklöneansvar och lägre inkomstskatter också för näringsidkare. 
Därför röstar jag på Kristdemokraterna. (Del ett av två.)
Jag tänkte i detta inlägg förklara lite mer ingående varför jag har röstat på Kristdemokraterna och mer gå in på hur jag tycker och tänker. Jag tänkte ta upp de ämnen som ligger mig varmast om hjärtat.
Familj
En familjepolitik som skapar valfrihet och rättvisa och som ger föräldrar makten att själva bestämma över sin tid med barnen är något som jag verkligen tror på. KD:s familjepolitik bygger på övertygelsen att familjen är en naturlig gemenskap som finns – och kommer att finnas – oavsett vad som händer.
Att alla familjer är olika till både uppbyggnad och levnadssätt förändrar inte de grundläggande fakta som ligger till grund för familjen – barnets behov av och rätt till sina föräldrar och människans behov av gemenskap.
Det måste finnas goda förutsättningar för att bilda familj, att ta hand om barnen och att få familjelivet att fungera.
Stabila och trygga familjer ger trygga barn som växer upp till trygga vuxna. Därför är det en god investering att satsa på en bra familjepolitik. För att få detta att fungera så föreslår KD bland annat att nivån på vårdnadsbidraget ska höjas och det ska erbjudas till alla oavsett var man bor, tvångskvotering av föräldraförsäkringen ska slopas och den lägsta ersättningen i föräldraförsäkringen ska höjas. Vidare vill man införa en generell graviditetspeng och minska gruppstorlekarna i förskolan, särskilt för de yngsta barnen.
Skola
Kristdemokraternas skolpolitik fokuserar på trygghet, kunskap och arbetsro och att varje skola ska ha stor frihet att utforma sin egen verksamhet. Alla elever är olika och lär på olika sätt och under olika lång tid. För att fler elever ska nå skolans mål måste därför lärarna ha möjlighet att möta elevernas olika förutsättningar. Framför allt måste elevernas behov av särskilt stöd uppmärksammas redan under de allra första skolåren och insatser sättas in omedelbart. En nollvision mot mobbning, könsdiskriminering och rasism i skolan ska vara en självklarhet, då alla elever har rätt till en trygg och lugn skolmiljö som är en förutsättning för lärande.
KD vill att skolk ska skrivas in i betyget och att det skriftliga omdömet ska innehålla information om elevens uppträdande och engagemang i skolan.
Friskolor ska vara en självklar och viktig del av det svenska skolväsendet då de fristående skolorna medverkar till att stärka den pedagogiska förnyelsen och utvecklingen inom svenskt skolväsende.
KD föreslår bland annat att värdegrundsarbetet ska stärkas i skolan, och att nationella prov ska införas i fler ämnen än idag. Vidare ska betyg i en sexgradig skala införas från och med årskurs 6 och stödinsatser ska garanteras tidigt för de elever som har särskilda behov.
Vård och omsorg
Kristdemokraterna tycker att hälso- och sjukvården ska utgå från att varje människa är unik och att alla personer har samma absoluta och okränkbara värde.
Den solidariskt finansierade hälso- och sjukvården är välfärdens kärna och ska vara behovsstyrd.
Vården ska utgå från den enskildes behov och bli bättre på att värna de med störst behov
och de som inte kan tala för sig.
Det är gamla och multisjuka, psykiskt sjuka och de med kroniska sjukdomar som far mest illa i vården.
Några av förslagen för att få bättre vård och omsorg är bland annat att det ska införas en akutmottagningsgaranti om max 4 timmars väntetid och att det förebyggande folkhälsoarbetet måste förbättras. Dessutom så bör en samlad patienträttighetslag införas som på ett tydligt sätt slår fast vilka rättigheter man har som patient.
Skoldebatt.
Sitter här och kollar på en skoldebatt på tv, alla partiledare debatterar hur skolan ska fungera bättre. Det är ju en oerhört viktig fråga då skolan faktiskt är människors utbildning och väg till jobb som i sin tur leder till SVeriges välfärd.
Jag tycker än så länge att alla politiker sköter sig bra, men Reinfeldt och Björklund håller sig lite i bakgrunden. Jag får ökad respekt för Maria Wetterstrand och mindre för Björklund. Sådana här program hjälper mig verkligen i mitt beslut till vad jag ska rösta på i årets val, även om jag långt ifrån har bestämt mig.
Tråkigt bara att de pratar lite i mun på varandra, det gör att det känns lite rörigt. Dessutom är det ju just respekt när andra pratar och lugn klassrumsmiljö som de är ute efter.
Tycker ni att sådana här debattprogram är bra?
Ingen nämnd och ingen glömd.
Ibland är jag så himla dum mot mig själv. Så fort en statusuppdatering på facebook eller ett blogginlägg i en väns blogg är negativt mot någon människa, så tar jag åt mig. Om en vän skriver en mening utan att namedroppa, som är menat som kritik mot en annan människa, så tror jag direkt att det är mig hon/han menar.
Vad är det som får mig att tro att det alltid är jag som är boven i allas dramor? 
Himmel eller helvete, allt eller inget?
Sedan jag förlorade min pappa så har jag funderat mycket. Väldigt mycket. Vart hamnar man när man dör? Försvinner man bara helt och hållet eller lever man vidare fast i en annan värld, en annan dimension? Ser pappa mig? Finns han här med mig, för mig, fast han inte syns? Har han träffat min morfar? Är han återförenad med sin mamma och pappa? Eller är det bara så helt enkelt att när man dör, så är livet slut? På alla plan?
Finns det en himmel och finns det ett helvete? Vem bestämmer vilka som ska åt vilket håll?
Det finns så sjukt mycket frågor och jag vet att några svar får jag inte förrän jag själv dör. Kommer jag träffa pappa igen då? Kommer han krama mig sådär hårt och länge, som när han fanns här hos oss? Kommer jag träffa min morfar någonsin igen?
Frågorna är många, men svaren är mycket få. De enda svar man kan få är det som andra människor tror, och det kan vara allt ifrån att det finns både himmel och helvete till att inte något av det existerar. Jag tror att det är så som man själv tror. Jag tror att min pappa ser mig och även fast han inte finns här i fysisk form så finns han här. Han kan inte ses eller röras, men han kan vara en vindpust som slinker igenom det öppna fönstret, en låga på stearinljuset jag nyss tänt eller den där flugan som sitter på min kind när jag vaknar på morgonen.
Seeing isn´t believing, believing is seeing.
Vad tror du?
Fredagsfunderingar.
- Vad kommer hända i Desperate Housewives härnäst? Hur går det med Bree och Carl? Kommer Orson att komma på dem och kommer människan som attackerade Julie att hittas? Kommer Lynette att avslöja för Carlos att hon väntar tvillingar och kommer hon få behålla sitt jobb efter det? Är Gabby intresserad av John igen och vill ha tillbaka honom? Eller kommer Ana att lägga in stöten på honom? Finns många frågetecken just nu, som jag inte bärga mig med att räta ut.
- Varför kommenterar inte folk mina inlägg? Jag har en del läsare, men bara några utav dem kommenterar. Skittråkigt tycker jag. Mer respons tack!
Dålig tajming eller dålig service?
Något jag har märkt på den senaste tiden är att när man uppsöker vissa ställen, till exempel Csn, försäkringskassan eller komvux, så möts man inte sällan av en bitter person. En människa som inte vill annat än att gå hem och dra täcker över huvudet.
Här kommer jag, en vanlig tjej, och ber om svar på några frågor och möts av en riktigt tråkig människa. En person vars främsta intresse är att bara svara på det viktigaste utan att egentligen vara delaktig i samtalet. Korta svar, dumförklarande ton och inte sällan totalt ointresse.
Har man en dålig dag då? Har alla människor jag kommer i kontakt med dåliga dagar när just jag söker svar? Är man en tråkig och beige människa i övrigt också, eller är det bara så att man hatar sitt jobb så starkt att man inte längre bryr sig?
Jag vet visserligen av egen erfarenhet att man inte alltid är så entusiastisk och party när man står i kassan på Liseberg, men jag försöker alltid att behandla gästerna med respekt och värdighet, för de är av samma skrot och korn som jag. Människor som söker svar. 
Kasettband is the shit.
Och nu när jag ändå babblar om kasettband, kommer ni ihåg när batterierna i freestylen höll på att dö? Då började låten gå jättelångsamt och sångaren/sångerskan fick jättemörk och släpig röst? Haha!
Eller när man skulle leta efter en viss låt på kasettbandet, när man fick spola fram och tillbaka för att försöka hitta till rätt ställe? Det kunde ju ta hur lång tid som helst. Dessutom visste man inte riktigt vilken sida låten fanns på, haha.
Helt plötsligt blev jag jättetacksam över cd-skivan och min ipod. Thank God.
Inne- och utelista.
♦ Nagellack i härliga färger. Nu såhär i sommartider tycker jag absolut att man ska köra på färgglada nagellack. Jag skippar nude-färger och målar på aprikos, turkos och rosa.
♦ Läckra gummistövlar. I Sverige är man ju inte så bortskämd med fint väder alltid och vad kan då vara bättre än ett par gummistövlar. Jag pratar då inte om mörkgröna TRETORN som man hade på utflykterna till skogen i mellanstadiet, utan snygga gummistövlar i snygga kulörer - lila, vita, eller kanske blommiga?
♦ Att cykla. Jag har hatat att cykla sedan jag kom upp i tidiga tonåren, men nu har jag en helt ny syn på det där. Det är så praktiskt. Det kostar inga bensinpengar och det går mycket fortare än att gå. Dra fram cykeln ur förrådet och glid runt lite, vettja.
♦ Att köpa för små skor. Härromdagen köpte jag nya arbetsskor. Då min storlek inte fanns så gick jag ner en storlek, inte det klokaste beslutet jag har tagit. Det är inte skönt att springa omkring i 9 timmar i skor som är för små, kan jag tala om. Men jag har fortfarande hoppet kvar om att de ska töja sig.
♦ Kissies blogg. Jag kan villigt erkänna att jag tyckte att Kissies blogg var underhållande i början, jag satt och småskrattade och trots att jag blev oerhört provocerad och arg titt som tätt så klickade jag mig in där minst en gång om dagen. Men nu är jag riktigt mätt på den här typen av bloggar. Riktigt proppmätt, jag vill inte se dem eller ens höra talas om dem.
♦ Shutter shades. Förra året såg man en massa småtjejer springa runt i just dessa glasögonen, redan då tyckte jag att de var vedervärdiga. Tydligen tycker inte resten av Sverige det, då de bärs som accessoar även detta år. Vad är grejen? Hur kan de vara så hypade? De skyddar inte mot solen och men ser hela världen i ett randigt perspektiv. Stor, fet diss på dessa.
Man can live about forty days without food, about three days without water, about eight minutes without air, but only for one second without hope.
Ni som hängt med här ett tag vet att min morfar är sjuk, han har Kronisk lymfleukemi. I höstas vart han riktigt dålig då han fick blodförgiftning pga starkt vacklande immunförsvar. Han låg då inne på sjukhus ett tag, men blev sedan bättre och fick komma hem. Nu för några veckorsedan blev han dålig igen och fick återigen läggas in. Förra veckan fick han komma hem igen för läkarna ansåg att det var mindre risk att han skulle smittas av något på hemmaplan. Jag håller mina tummar, dag och natt, för att min morfar ska få må bättre. Han har levt ett friskt och hälsosamt liv under sina 77 år. Tänk, han är bara 77 år, och står med en diagnos som heter kronisk leukemi. 77 år är för lite i dagens samhälle, min morfar borde få leva 10-15 år till. Minst.
Idag pratade jag med min mamma som berättade att morfar mår sämre nu igen och att han blivit lite deprimerad. Mormor är så ledsen och egentligen vill man ju inget annat än att åka dit och krama om de båda och säga att det blir bra. Tyvärr kan jag inte ta bort min morfars cancer, men jag kan lindra sorgen. Ena sekunden vill jag ringa och säga att jag tänker på dem och att jag finns där om det någonsin skulle vara något. Om de behöver skjuts till sjukhuset, eller att någon ska handla åt dem eller bara finnas där och hålla handen. Men något inom mig tar emot. Vad skulle jag kunna göra? Jag kan inte ändra på det faktum att min morfar är svårt sjuk, jag kan inte trolla bort cancern och jag inte heller få min mormor att sluta vara ledsen och rädd. Varför är det så att man vänder sorgen och rädslan ryggen? Varför går man inte bara ut ur mörkret och visar att man finns där för sina nära och kära? Vad är det man är rädd för?
Jag är skiträdd för att min morfar en dag inte ska orka kämpa mer, jag är så rädd att jag skakar av gråt vissa kvällar. Samtidigt som jag vet att livet fungerar så, så känns det så orättvist. Varför min morfar? Varför den envisa farbrorn som alltid varit så humoristisk och trygg? Varför min morfar?
Min mormor fungerar lite så att hon döljer sin smärta och sorg, hon ska alltid visa sig så stark, samma sak med morfar. När man frågar hur han mår så säger han alltid "Man ska inte klaga".
Om vi ändå bara kunde vara öppna och lägga korten på bordet. Detta är jävligt jobbigt och svårt för oss alla. Men i tider som dessa så är det bättre att visa kärlek, öppenhet, kunna gråta ihop, hålla varandra om ryggen och bara finnas där. I tider som dessa vore det bättre om man bara kunde lägga allt spel åt sidan och bara hålla varandras händer.
Att gifta sig på Gekås.
Men någonstans går faktiskt min gräns också, tro det eller ej.
Läste på GT´s hemsida att ett bröllop ägde rum på Gekås igår. Magnus och Liv (som de lyckliga hette) skulle gifta sig till hösten, och skulle igår åka till just Gekås för att handla en kostym inför bröllopet. Vad Magnus inte visste var att bröllopet skulle äga rum redan igår, inne i självaste varuhuset. Liv hade pratat med tv-teamet som spelar in nästa säsong av Ullared, så de var där och filmade alltihop. Boris (Gekås vd) förde fram bruden till altaret och bjöd sedan på champagne och gav en massa presenter till brudparet.
Vad tycks om detta då? Man kan gifta sig på mycket olika sätt, vissa mindre traditionella. Som detta till exempel. Visst, all kärlek är vacker och det var säkert jätteromantiskt för dem, men jag skulle då aldrig vilja gifta mig sådär. Jag skulle, i ärlighetens namn, bli lite besviken om P hade överraskat mig sådär. Jag vill nämligen känna pirret och förväntan långt innan bröllopet. Förbereda mig mentalt och ha något att längta efter.
Dessutom känns en vigselakt inne på Gekås inte så jätteromantiskt, det är ju som att gifta sig på ICA Maxi eller inne på Biltema. Men det är klart, det blir ju en historia att berätta för barnbarnen senare. Dessutom är det ju så att ett bröllop handlar egentligen inte om själva festen och hur den går till, utan det handlar om den kärlek, som är så stark, att två människor väljer att dela sina liv tillsammans. På Ullared eller inte - det är vackert!
Läs artikeln här.
Inne- och utelista.
♦ Grillning. Varken steka, koka eller ugnsbaka känns lika hett som att grilla sitt käk under sommaren. Det är en speciell känsla att grilla, speciellt om man äter maten utomhus. Men kolgrill ska det vara, det ger den rätta smaken. Gasolgrill lämnar efter sig en läskig smak och elgrill känns inte "på riktigt". Dock ett bra alternativ om man bor i lägenhet där det ofta är förbjudet att grilla på balkongen. Som sagt, grilla, grilla, grilla. Det är hett!
♦ Gekås. Detta känns säkert lite udda för många där ute, speciellt för er som aldrig har besökt Ullared, utan bara sett det på tv. Tv-serien Ullared ger en mycket orättvis bild av det stället. Tv visar ju bara de riktiga dårarna, sjukt underhållande, men snedvridet. Senast vi var där fanns det oerhört mycket bra grejer till ett fantastiskt pris! Kolla bara, här, här och här. Summa summarum - besök Ullared och låt plånboken glöda!
♦ Desperate Housewives. Jag måste erkänna att jag har missa denna serie under de åren den har visats på tv - tills nu. Jag sitter klistrad framför datorn (kollar på internet) och är så nyfiken på hur det kommer gå för Bree och Rex, om Mike Delfino lyckas med sitt uppdrag och vad som hände med Dana egentligen. Sjukt spännande. Tack Gud, för sådan här tv.
♦ Fotboll. Ni hängivna fotbollssupportrar och fans kan hoppa över den här punkten, för detta k a n svida. Jag är så fruktansvärt trött på fotboll nu. Visst det kan vara spännande, då och då, men tvn är upptagen 24/7 här hemma och det är ett förbannat väsen av vuvuzelor och sportkommentatorer hela tiden. Ganska tröttsamt faktiskt.
♦ Pollenallergi. Jag har sagt det förr, men det tåls att gnällas på igen. Denna förbannade pollenallergin gör mig tokig, BIG time. Det kliar i näsa, öron, hals och ögon, jag hostar och nyser, och snyter och kliar. Dessutom blir jag dödstrött och sjukt irriterad, min stubin är kortare än kortast och det är jag trött på. Please God, put an end to my misery..
♦ Klockan. Visst, jag kan se klara fördelar med att vi har en klocka. Ett exempel är att vi vet vilken tid på dygnet det är och det är lättare att komma i tid till saker och ting. Men vem kom på att den skulle gå så jäkla fort? Medans den människan, som uppfann tiden och klockan, ändå var så jäkla clever så kunde väl hon eller han hitta på att varje dygn skulle vara 48 timmar på samma gång?
Midsommar är töntigt.
Jag är en sådan person som älskar traditioner. Jag är absolut öppen för nya idéer och liknande, men jag firar midsommar och jul som jag alltid har gjort. Så enkelt är det.
Men när man tänker närmare på midsommarafton så känns det ju ganska fånigt. Vi börjar med att ta på oss en krans med blommor på huvudet, för att sedan dansa runt en flaggstång som är klädd i björkris och en massa blommor. När vi dansar så sjunger vi bland annat att vi är små grodor och hoppar runt, efter dansen köper vi lite lotter í hopp om att vinna lite plastigt skräp från Överskottsbolaget. För att sedan knyta ihop säcken så äter vi midsommarlunch. Det vill säga samma jäkla mat som vi äter på både påsk och jul med några få justeringar. Till exempel så har vi jordgubbar, färskpotatis och gräddfil med gräslök istället för vissa andra saker, men till stor del så är det exakt samma.
Men trots allt detta så är det så himla roligt, mysigt och underbart med både påsk, midsommar och jul. Fast på helt olika sätt. Det är dagar då vi träffas och firar dagen med nära och kära. Det är väl egentligen det som är härligast, att få träffa familj, släkt och vänner och bara ha kul.
Gästblogg om bröllopet
Idag tänkte jag skriva lite om dagens stora händelse, bröllopet. Ingen kan väl ha undgått bröllopsyran och jag antar att de flesta på ett eller annat sätt såg delar av vigseln. Själv satt jag här hemma och tittade. Inte för att jag är överdrivet intresserad, utan snarare för att det är något som man ska ha sett.
Mitt intryck av själva vigseln och arrangemanget runt den var väldigt positiv. Vigselakten var vacker och allt annat verkar välordnat. Mitt i det stora jippo som bröllopet har blivit måste vi komma ihåg vad det är frågan om, ett bröllop. Det är två människor som funnit varandra och vill befästa sin kärlek. Låt oss hoppas att de hinner få tid till varandra och njuta i alla hysteri.
